Nathalie Flower

Jag ber om ursäkt för mitt långa frånvaro men det har hänt mycket i mitt liv
Här kommer ett inlägg som jag skrivit på skolbloggenhttp://lastafetah.blogg.se/

-Det är så mycket lättare att säga än att göra!
Hur går det till egentligen, att lyckas bita ihop och vända det negativa till något possitivt?

Alla ni som hängt med hittills under OS har sett både svenska misslyckanden och stora framgångar,
kolla bara på skidskytterskorna, dom som haft sådan stor press på sig från media och hela svenska folket, dom klarade helt enkelt inte den pressen, men varför lägger vi den pressen på deras axlar?
Vore inte det bästa för athleterna om vi lät dom ladda för sig själva osv. dom har redan själva satt en stor press på sig så varför ska vi trycka på ännu mera?
Pressen är inte bara tung att bära med sig för de tävlande utan det gör även att för varje misslyckande så känns 1000ggr värre än vad det egentligen är.

Alla kan misslyckas vi är inte mer än människor!

Hur gär då dessa världsstjärnor för att vända på det hela?
Hur vågar Anja P dagen efter en brutal krasch ställa sig på super-g skidorna och tävla med målet att ta en medalj, när hon lika gärna dagen innan kunnat dött?
Hur orkade Hellner, efter ett "misslyckande" i sin favorit gren (då han även kollapsade efter mål), komma tillbaka och ta ett sagolikt OS-guld?

Ur min egen synpunkt, så är detta det som är svårast av allt med att vara idrottare.
Iallafall jag var alltid en sån som sätter galet mycket press på mig själv, den pressen utvecklades genom att jag ville visa alla, jag ville visa tränarna att jag fortfarande förtjänade en plats i landslaget, jag ville visa mina föräldrar som lägger ner tusentals kronor på mig varje säsong och jag ville visa pressen att jag fortfarande var bäst. Dock fick jag för knappt en månad sedan lov att tänka om, ingenting i livet fungerade, jag bröt ihop ville aldrig mer tävla, jag kunde verkligen inte förstå hur allt kunde gå så dåligt? Jag funderade så mycket att jag till och med skämtade om att hoppa från Focus, något jag absolut inte skulle göra.

Jag vart tvungen att tänka om, vad gjorde jag nu som jag inte gjorde förut? Eller vad gjorde jag förr som jag inte gör nu? Tekniken kan ju inte bara försvinna sådär på ett par månader när det är något jag har gjort ända sedans jag lärde mig gå? Vart tog glädjen vägen till att åka skidor?

Jag hittade en enda sak som jag vet att jag ändrat på, jag vart tvungen att ta ett av livets svåraste beslut, jag insåg att jag måste få mindre saker att tänka på och tog beslutet att bli den gammla jag. Den gammla jag är den som tar varje dag som den kommer, jag tänker inte allt för mkt, jag mest glider med, är alltid glad och possitiv, bryr mig inte så otroligt mycket om att det är kaos hemma, jag lever livet helt enkelt.

Bara 2 dagar efter det fruktansvärda beslutet så gjorde jag ett av mina bästa slalomåk i hela karriären och det var inte en tillfällighet utan hela tävlings helgen gick toppen. Helgen efter var det dax för tävlingar igen och plötsligt händer det, jag vann två tävlingar och allt kändes bara som en stor lättnad, någon lyfte som av den där ryggsäcken som var full av stenar.

Hur kunde jag då komma på att jag skulle vända allt på detta vis?
Jo jag kollade på två program på SVT det ena handlade om Aksel Lund Svindal, världens bästa fart åkare, han berättade om sina krascher och motgångar och hur han själv lyckades vända det hela, det som fastnade i mitt huvud var när han sa:'
-Tänk vad mycket fortare man lär sig allt när karriären går lite upp och ner redan i början av karriären, dom som börjar få motgångar lite senare i livet vet inte hur dom ska hantera det.

Det andra programmet var "I huvudet på Anja" det var av en ren slump att jag slog på tvn just då jag satt hos en vän och pratade om hur less jag var, sedan slog jag på tvn och precis då sa Anja:
-Jag hatar att förlora, det finns inge värre än att förlora, hela livet blir skit då!
Det var när Anja sa det som allt kändes lite lättare, tänk att världsstjärnor känner lika som jag gör. Jag insåg att jag ska inte sitta är och deppa jag vill ju bli bäst! Jag har ängnat hela mitt liv åt skidor så varför gå och deppa nu, det är hela 4 år kvar tills jag ska vara på topp och stå på startlistan i OS.

Visst låter det som att det gick ganska enkelt, då ska jag tala om allt detta har varit det jobbigaste i hela mitt liv och det kommer det nog vara under hela mitt liv!


AFTER THE PAIN COMES THE PLEASURE