Nathalie Flower

Bryta ihop och komma igen

-Det är så mycket lättare att säga än att göra!
Hur går det till egentligen, att lyckas bita ihop och vända något negativa till possitivt?

Alla som hängde med under vinter OS 2010 fick se både svenska misslyckanden och stora framgångar.
Tar vi skidskyttarna så har vi ett klockrent exempel med hur vissa kan misslyckas och helt enkelt bryta ihop just pga press.
Dem hade otroligt stor press på sig från både media och hela svenska folket men dem klarade inte av att hantera den pressen, men varför lägger vi/svenska folket då den pressen på deras axlar?
Hade det inte varit bättre för athleterna om vi lät dem ladda för sig själva osv. dem har redan själva satt en stor press på sig så varför ska vi trycka på ännu mera?
Pressen är inte bara tung att bära med sig för de tävlande utan det gör även att för varje misslyckande så känns 1000ggr värre än vad det egentligen är.

Hur gär då dessa världsstjärnor för att vända på det hela?
Hur vågar Anja P dagen efter en brutal krasch ställa sig på super-g skidorna och tävla med målet att ta en medalj, när hon lika gärna dagen innan kunnat dött?
Hur orkade Hellner, efter ett "misslyckande" i sin favorit gren (då han även kollapsade efter mål), komma tillbaka och ta ett sagolikt OS-guld?

Ur min egen synpunkt, så är detta det som är svårast av allt med att vara idrottare.
Iallafall jag var alltid en sån som sätter väldigt mycket press på mig själv, den pressen utvecklades genom att jag ville visa alla, jag ville visa tränarna att jag fortfarande förtjänade en plats i landslaget, jag ville visa mina föräldrar som lägger ner tusentals kronor på mig varje säsong och jag ville visa medier att jag fortfarande var bäst. Dock fick jag för cirka ett och ett halvt år sedan lov att tänka om, ingenting i livet fungerade, jag bröt ihop ville aldrig mer tävla, jag kunde verkligen inte förstå hur allt kunde gå så dåligt? Jag funderade så mycket att jag till och med skämtade om att hoppa från Focus (ett höghus), något jag absolut inte skulle göra.

Jag vart tvungen att tänka om, vad gjorde jag nu som jag inte gjorde förut? Eller vad gjorde jag förr som jag inte gör nu? Tekniken kan ju inte bara försvinna sådär på ett par månader när det är något jag har gjort ända sedans jag lärde mig gå?

Vart tog glädjen vägen till att åka skidor?

Jag hittade en enda sak som jag vet att jag ändrat på, jag vart tvungen att ta ett av livets svåraste beslut, jag insåg att jag måste få mindre saker att tänka på och tog beslutet att bli den gammla jag. Den gammla jag är den som tar varje dag som den kommer, jag tänker inte allt för mkt, jag sätter mig själv i första hand, jag mest glider med, är alltid glad och possitiv, jag lever livet helt enkelt.

Endast två dagar efter det fruktansvärda beslutet så gjorde jag ett av mina bästa slalomåk i hela karriären och det var inte en tillfällighet utan hela tävlings helgen gick toppen. Helgen efter var det dax för tävlingar igen och plötsligt händer det, jag vann två tävlingar och allt kändes bara som en stor lättnad, som om någon lyfte av den där tunga ryggsäcken som var full av negativa tankar.

Hur kunde jag då komma på att jag skulle vända allt på detta vis?
Jo jag kollade på två program på SVT det ena handlade om Aksel Lund Svindal, världens bästa fart åkare, han berättade om sina krascher och motgångar och hur han själv lyckades vända det hela, det som fastnade i mitt huvud var när han sa:'
-Tänk vad mycket fortare man lär sig allt när karriären går lite upp och ner redan i början av karriären, dom som börjar få motgångar lite senare i livet vet inte hur dom ska hantera det.

Det andra programmet var "I huvudet på Anja" det var av en ren slump att jag slog på tvn just då jag satt hos en vän och pratade om hur less jag var, sedan slog jag på tvn och precis då sa Anja:
-Jag hatar att förlora, det finns inge värre än att förlora, hela livet blir skit då!
Det var när Anja sa det som allt kändes lite lättare, tänk att världsstjärnor känner lika som jag gör. Jag insåg att jag ska inte sitta här och deppa för jag vill ju bli bäst! Jag har ängnat hela mitt liv åt skidor så varför gå och deppa nu, det är hela 3 år kvar tills jag ska vara på topp och stå på startlistan i OS.

Visst låter det som att det gick ganska enkelt, då ska jag tala om allt detta har varit det jobbigaste i hela mitt liv och det kommer det nog vara under hela mitt liv!

Tänkte göra ett försök iaf!
Sen hur länge jag lyckas är en annan 5a men behöver någonstans att dela med mig av alla tankar som snurrar bakkom mina blå ögon

detta SM har varit mitt sämsta någonsinn, visst jag har ryggen att skylla på men känner mig ändå less o besviken på mig själv.... Idag gav jag upp, det är nog första gången i hela mitt liv då jag ger upp på en tävling, men ryggen pallade inte o när jag såg gropen i banan kände jag bara att detta kommer  aldrig gå.......

Nåja skandal SM för min del, mmen imorgon e det nya tag Go hard or go home, o vill inte gå hem till Rättvik 130mil!!

Pratat med doktor Staffan idag o han säger att jag får skylle mig själv lite att ryggen inte har blivit ett dugg bättre, jag menar jag har inte haft en enda vilodag sens jag kraschade o läkarna som sa till mig att vila o  inte åka skidor, men e huvvut dumt får kroppen lida!

Nej du! Men nu har jag fixat resan hem iaf, åker med Johan o Kim till Sundsvall o sen tar  jag tåget 05.08 till Gävle o sen vidare till Falun o där hoppas jag pappi kan komma o hämta mig. Lovely!

Nu ska det packas i massor, tidig uppgång imorgon som vanligt, har stigit upp kl 05.30 en vecka i rad nu! ZZzzZZzz

Tack o godnatt snyggingar <3